baksidestext:
Mia håller den största kökskniven de har i sin hand. Hon är beredd. Skottet från källaren ekar fortfarande genom hela huset.
Allt är bara bra är en naken berättelse om sorg, alkohol och den misär som uppstår i livet efter döden. Mat ska bordet varje dag och hus, likväl som barn, ska hållas hela och rena. Mitt i alla krav på att allt måste fungera som vanligt och livet förväntas vara bara bra tappar småbarnsmamman Mia bort sig själv i kampen för eget utrymme. Verkligheten flyter samman, klär av henne naken och hon får allas blickar på sig.
Romanen berör kvinnlig kapitulation inför livet som oberört rullar på. skuld och skam blandas med stråk av svart humör där vilsenheten i samtal över generationer är lätt att känna igen. Alla är vi någons barn och oväntade vedermödor utmanar våra relationer. Frågan om det alltid är en kvinnas uppgift att till varje pris upprätthålla familjelyckan och se till att den spegelblanka ytan inte spräcks är genomgående.
Allt är bara bra är inte en vacker historia, men en trovärdig sådan.
baksidestext:
Koh Chang, Thailand. Stranden är het och paraplydrinkarna flödar. Men Mia, som är i behov av semester tillsammans med sambon Jonas kan inte njuta. Paradiset är förrädiskt, och när hon ser turismens baksidor väcks Ormhelvetet inom henne till liv. Fattiga strandförsäljares desperata rop, turistande mäns giriga blickar mot unga thailändskor och underbetalda städare som varje morgon sopar stranden fri från besökarnas skräp får det gamla självföraktet att simma upp till ytan. För att döva sin ångest och genomlida den alltmer pressade relationen till Jonas flyr Mia, allt fler drinkar tillåts skänka efterlängtad vila, om än oäkta. När ett spöke duker upp från det förflutna och bungalowgrannen Doris kommer med ett oväntat förslag ställs allting på sin spets.
Spår i sanden är den andra boken om Mia och dyker, precis som föregångaren Allt är bara bra, ner i skuldens och skammens mörker. Men det är också en roman om den strävan som finns inom människan. Drömmen om att någon gång bli fri.
Smakprov: såsom i en spegel
Stormen viner, tvingar hyggets frötallar att buga sig för styrkan i dess kastbyar, lösa grenar, all bråte förs med i virvlar upp genom luften. Vinden tjuter, ilar runt varje hörn, tar ny fart i rågångar och gläntor. Men så, utan förvarning, stiltje. Lynnigt sjunger kaminen. Huggarkojan på Kråfjell, täckt med generationers mossa alltsedan timmerman Stig gick bort sig, håller emot. Fast inte gick han bort sig inte, nej han visste mycket väl vartåt det bar.
Flyttar närmre torra vedträns otyglade framfart. Tryggheten en armslängd bort, dörren säkrad med trästör. Det går en minut, sedan en till, flera, men här räknar ingen tid i sekunder, invånarna kurar i skrymslen och vrår, avvaktar, för än är det inte över och innan nästa andetag tar vinden nya tag.
Ödelägger.
Avbrott, absolut lugn utgör en chimär, en lucka innan vreden återvänder, river, sliter, vrider upp rotvältor och rötter till allmän beskådan. Hinsides tiden ser man.
Om man bara räknat efter, på fingrarna om inte annat.
Kojan knakar, men en timmermans ordentlighet tål mycket mer än så. Ingen storm rår på den, inte på länge. Om ingen sätter fyr förstås.
Då.
Såsom i en spegel väntar på utgivning …